Den sjunde oktober påminner om vi måste stå upp mot det hat som bär antiesemitismen

Den 7 oktober är en mörk dag i vår samtids historia. Hamas massaker i södra Israel var ett målmedvetet steg för att utplåna judar, barn, kvinnor och män, unga och gamla, enbart för att de var judar. Avrättningar och skändningar, triumferande bilder på sociala medier av våldtagna, massakrerade och mördade. Den 7 oktober skrev in sig i historien som en manifestation av barbariets moraliska förfall, den värsta dagen i historien om förföljelsen av judar sedan förintelsen. 

Det är en mörk dag också av det skälet att massakern följdes av triumferande demonstrationer runt om i världen. Bilkaravaner i bland annat Malmö jublade över att unga israeliskor blivit våldtagna och mördade, att barn blivit brända tillsammans med sina föräldrar, och att kroppar blivit stympade. 

Det var inte en enstaka händelse utan en aktion i ledet av många andra. Raketbeskjutningar och terrordåd under lång tid dessförinnan, som av en del i Europa och i Sverige betraktades som en normalitet som det judiska folket ska ha att leva med. Dagen efter massakern återupptog Hiizbollah sina beskjutningar mot Israel från det av dem ockuperade södra Libanon. Massakern var ett led i Hamas, Hizbollahs och Irans uttalade strävan att utplåna Israel och det judiska folket.

De som inte ser det gravt hotfulla mot en utsatt demokrati i Mellanöstern förmår inte se värdet av demokrati i Mellanöstern på grund av sitt förakt för Israel. Det är klart att det finns en aggressiv antisemitism bakom detta hot mot en demokrati, som har blivit Israels verklighet under decennier men som aldrig borde tillåtas vara en normalitet.

Vad värre är, de som inte ser att i detta hat mot Israel, som de jublande demonstrationerna frigjorde i Sverige och i andra delar av Europa, finns ett hot mot det demokratiska samhället som sådant. Det är inte en antisemitism som kan relativiseras för att passa in i olika debattörers politiska landskap. Det vi nu ser är en antisemitism som gör hatet till judar så uppenbart och levande på våra gator att det skapar rädsla inte bara bland judar utan också bland dem som inte vågar ta avstånd från hyllningar till Hamas. 

Det finns många skäl att kritisera den israeliska regeringen för hur man för kriget. Det görs med stor skärpa, också i Israel, som ett utslag av just ett demokratiskt samhälles levande debatt och mångfald. Kritiken mot Israel bör utgå från fakta och sakförhållanden och inte baseras på uppgifter från Hamas propaganda,  Hamas-kontrollerade myndigheter, journalister som är i Hamas tjänst eller journalister som ser det som sin uppgift att driva tesen att Israel begår folkmord. 

Det är att relativisera begreppet folkmord. Något sådant pågår inte, däremot ett krig som just drabbar civila liksom stridande. Oavsett den tragiska omfattningen av krigets offer pågår inte ett folkmord. Två miljoner palestinier lever som medborgare i Israel. Tre miljoner lever under förvisso svåra förutsättningar på Västbanken, och utsätts för en brutalitet och ett godtycke från israeliska bosättare som den israeliska regeringen försummar att skydda dem från. Och två miljoner har sin bosättning i Gazaremsan. De är utsatta för ett krig som Hamas har dragit in dem i, inte ett folkmord.

Regeringen Netanyahu är en regering som underminerar staten Israels värden genom brutaliteten och omfattningen i sina aktioner och genom de uttalanden som görs från ansvariga ministrar. Men den diskussion som förs i Israel om detta, om hur kriget förs, finns inte bland palestinier om hur Hamas använder gisslan liksom sina egna som mänskliga sköldar.

Striderna och de ändlösa tragedierna skulle kunna få ett slut så fort Hamas släpper gisslan fri och lägger ner vapnen. Något som arabvärldens ledare tillsammans med europeiska och amerikanska ledare förordat. Men Hamas vill kriget och offrar sina egna lika villigt som man är beredda att döda människor som man anser som sina fiender för att de är judar.

Den aktivism som vi idag ser i Sverige och i stora delar av Europa riktar sig enbart mot Israel. Inte mot Hamas som startade tragedin, som fortsätter strida och som håller gisslan och som tvingat in Gazas folk i ett islamistiskt krig, inte i syfte att forma en demokrati utan för att genomföra en islamistisk stat i ett Mellanöstern där Israel inte existerar. 

Det faktum att alla de som demonstrerar mot Israel inte reagerar mot Hamas gör dem till ett indirekt stöd för den organisation som startade kriget genom massakern den 7 oktober. De gör sig därmed till verktyg för det islamistiska målet om en diktatur som den iranska. Det är inte palestiniers frihet de demonstrerar för. De demonstrerar bara emot demokratin Israel. 

 Det är oavsett vad vi tycker om dess regering Israel som är demokratin där människor kan få leva som de vill, oavsett ras, religion eller läggning. Det är däremot Hamas som vill utplåna det judiska folket och som såg den 7 oktober som en första början. Vi bör aldrig agera så att de upplever det minsta stöd för detta. 

Svenska politiker måste därför i aktiv handling visa att de inte dras med i en malström av antisemitism dold av hat mot Israel. Det är dags att kräva handling mot Hamas.