Palestinierna behöver en riktig frihetsrörelse

Smedjan, publicerad den 11 oktober 2024

Det är en vidrig paradox, att när det gäller några av världens mest förtyckta människor, är det få som står upp för dem, men desto fler som medvetet eller omedvetet tar parti för förtryckarnas rätt att förtrycka fler. Så är det när det gäller konflikterna i Mellanöstern. Där står tyvärr diktaturernas anhängare enade i att fördöma och vilja utplåna den enda demokratin i Mellanöstern, till förmån för mer extremism. Den antisemitiska våg vi ser runt om i världen har fått sin kraft av detta. 

Israel – det har sagts många gånger förut men förtjänar att sägas igen –  är det enda landet i regionen där arabiska medborgare har full rösträtt och samma demokratiska fri- och rättigheter som judar, druser eller kristna. På den fortfarande ockuperade Västbanken – ockuperad på grund av att någon fred inte har kunnat slutas – har det däremot inte hållits val på 20 år. I Gaza avvecklade Hamas allt sådant när man 2007 eliminerade Fatah. Och i länder som Syrien eller Iran är krav på fria val likvärdigt med en dödsdom.

Israel är trots sina brister, och trots en regering som det finns skäl att kritisera, det enda landet i Mellanöstern där homosexuella eller transsexuella – för att ta några exempel på alla dem som bryter mot förtryckarnas totalitära normer – kan leva ett fritt och öppet liv. Israel är det enda landet där unga arabiska kvinnor kan bada i havet tillsammans med andra och där de kan fritt ägna sig åt ett yrke och göra karriär. Sådant som man gör i fria samhällen kan man göra i Israel.

Israel är en marknadsekonomi som skapat välstånd och utveckling för sina medborgare. Det är ett öppet samhälle, en demokrati – vilket vi inte minst ser i de demonstrationer och kritiker som motsätter sig den nuvarande regeringen. Israel har fri press, full yttrandefrihet och religionsfrihet. Det är helt unikt för denna delen av världen.

Det samhälle Hamas skapat i Gaza blev ett förtryckets samhälle fyllt av brutalt våld mot de egna undersåtarna. Den politiska oppositionen röjdes undan. Kvinnor blev andra rangens människor. Gigantiska summor, troligen inte sällan av biståndsmedel från väst, användes för att finansiera kleptokrati, och till de tunnlar och vapen som dagligen använts mot Israel. Den som ser palestinsk frihet i Hamas styre bryr sig inte om vad frihet är.

Samma sak gäller Hizbollah, som är en iransk bulvanorganisation i Libanon och södra Syrien. Den vill förtycka palestinier som man förtrycker sina egna i södra Libanon, samtidigt som man gjort Libanon till en egen krigszon mot Israel. Det är inte palestiniernas frihet som Hizbollah värnar om när de dagligen bombar israeliska hem och städer – det är Israels utplånande.

Titta vidare på Bashar al-Assads styre i Syrien, där närmare 400 000 människor har mist livet i regimens krig mot sitt eget folk, där 100 000 är försvunna och mer än tio miljoner har flytt sina hem. Det är inte palestinsk frihet som Syrien vill uppnå.  

Hamas fördöms inte för sitt förtryck och för hur de offrar sina undersåtar som mänskliga sköldar. Hizbollah fördöms inte för att man har förvandlat Libanon från ”mellanösterns juvel” till en ruinerad stat. Iran, som driver på denna krigföring, fördöms  inte heller för sin roll som diktatur och stödjare till krig. Det är ett svek mot alla dem som vågar protestera, och samtidigt riskerar fängelse, tortyr, våldtäkt eller avrättning.

Mellanöstern behöver en frihets- och demokratirörelse. En ny arabisk vår, med en ny kraft och stöd från omvärlden. Palestinier i Sverige borde gå i täten för detta, inte för att utplåna Israel till förmån för en palestinsk stat under totalitär ledning. 

Det säger sig själv att när omvärlden inte ställer krav på demokrati, inte fördömer totalitärt förtryck uppburet av antisemitism, så vinner extremismens krafter. Det finns ingen fred att finna på den vägen, och än mindre  hopp om palestinsk frihet. 

I Sverige och resten av den fria världen, återkommer vi alltid till att den enda långsiktiga lösningen är en tvåstatslösning. Så är det också. Det finns nog få i Israel som inte gärna hade sett sin region som ett Norden, där goda grannar lever i fred, samarbetar kring likheter och respekterar olikheter. Problemet är inte Netanyahus inställning till en tvåstatslösning, han hade troligen röstats bort om han på allvar motsatte sig en tvåstatslösning. Problemet är att tvåstaslösningen är en omöjlig illusion om den ena parten kontrolleras av terrororganisationer som styrs av ett Iran som har Israels utplånande som mål.

Varje strävan efter en tvåstatslösning börjar med att Irans inflytande elimineras, Hamas och Hizbollah besegras och palestinierna befrias från förtryckets krafter. Då kan vi få en utveckling mot demokrati och en meningsfull dialog om framtiden. Detta borde vara det viktigaste målet för dem som vill värna palestiniernas frihet och rätt. 

Gunnar Hökmark

Gunnar Hökmark är bland annat ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker för Moderaterna.