Samhället har vikt ner sig för antisemitismen
Svensk Tidskrift, publicerad den 4 oktober 2024
Massakern möttes av jubel runt om i världen. Hizbollah förklarade att man anslöt sig till kriget som Hamas återstartat med målet att utplåna Israel. Iran – dirigenten bakom hatet och våldet – triumferade. På Västbanken såg många övergreppen som en framgång.
Även i Sverige fanns det de som offentligt jublade över gisslantagandet, gruppvåldtäkterna, morden och stympningarna. Här fanns många som var mottagliga för en antisemitism som fick sin styrka genom vänsterns exploatering av Palestinafrågan. Vi ser det nu i hur Vänsterpartiet präglas av pågående konflikter om hur man ska se på dem som stöder antisemitismens terrorister. I Storbritannien såg vi i ett bredare europeiskt perspektiv genom uteslutningen av den förre Labourledaren Jeremy Corbyn hur djupt in i vänstern antisemitismen hade trängt.
Magnituden i dagens politiskt drivna antisemitismen är en helt annan än den vi varit vana vid. Den har varit skambelagd och begränsad till marginella men våldsförhärligande nynazister och befängt förintelseförnekande. Idag har antisemitisk retorik blivit en del av vänsterns politiska diskurs såväl i väst som i den globala södern.
Vår tids antisemitism är ett systemhot mot det civiliserade samhället. Det är ett stort våldskapital som manifesteras i terroristerrörelsernas hot mot Israel i synnerhet och väst i allmänhet. Även i Sverige, hotas judars rätt och säkerhet att leva ett judiskt liv med samma trygghet som vi alla. Det är ett hot mot vårt samhälle som sådant.
Nederlagen i kampen mot antisemitismen beskriver den uppgift som nu måste stå i fokus i Sverige och andra länder.
Den hatfyllda antisemitismen måste stoppas med de institutionella medel som en demokratisk rättsstat erbjuder.
Ett av dessa medel är lagen som förbjuder hets mot folkgrupp. Vårt rättsväsende har förhållit sig passivt till alla antisemitiska slagord som skanderats på gator och torg. Det är smått absurt att publicering av satirteckningar på internet om invandring kan leda till en förundersökning medan aktioner som riktar sig mot judars liv och kräver Israels och därmed judars utplåning möts av passivitet. Om skyddet för aktioner av detta slag är så starkt att lagen inte kan tillämpas bör Riksdagen ges tillfälle att göra en förnyad intresseavvägning för att skärpa lagen.
Rimligen bör i en rättsstat en uppmaning till folkmord betraktas som uppvigling eller anstiftan till brott. Lika rimligt är att den som inte är svensk medborgare ska riskera utvisning för sådan brottslig verksamhet som hotar den demokratiska rättsstatens fundament. Svenska medborgare ska dömas till kännbara fängelsestraff.
Men antisemitismen måste framförallt bekämpas med politiska medel. Det måste bli slut på användningen av dubbla måttstockar som i praktiken ger terroristorganisationerna ställning som den underlägsna parten och därmed öppnar för möjligheten att se deras övergrepp som en naturlig omständighet.
De som försöker utplåna Israel har fått omfattande politiskt gensvar i sina ensidiga fördömanden av Israel samtidigt som skulden för civilas död i samma anda läggs på den demokrati som värjer sig, inte på den milis som medvetet opererar i skydd av civila. Detta trots att den internationella militära observatörsgrupp – anmärkningsvärt uppmärksammad bara på Svenska Dagbladets ledarsida – som lämnat en rapport till ICC har visat att det är Hamas sätt att föra krig som skördar civila offer, medan den israeliska militären i betydande omfattning har fullgjort sina folkrättsliga förpliktelser att anpassa krigföringen för att motverka civila offer.
Partierna måste göra nolltoleransen mot antisemitism till mer än ord. Kommunledningarna i både Malmö och Göteborg har spätt på den lokala antisemitismen, genom att tiga inför grova övergrepp, låta företrädare sjunga med i kraven på att eliminera Israel och underlåta att stå upp mot antisemitismen. I Göteborgs fall har kommunledningen medvetet brutit mot lagen för att kunna lova muslimska grupperingar att man ska diskriminera och fördöma Israel.
Istället för en bred offentlig reaktion mot de totalitära rörelser som den iranska regimen understödjer; Hizbollah, Hamas och Huthi-rebellerna i Jemen, domineras nyhetsflödet i väst av studentaktioner i form av tältläger och blockader mot Israels rätt att försvara sig. Aktioner som utsatt studenter och lärare som inte deltar i fördömelsen av Israel för trakasserier. De paroller som i dessa sammanhang riktas mot staten Israel handlar de facto om hatet mot en demokrati och mot judar, inte om kritik av den israeliska regeringen.
Nederlagen i kampen mot antisemitismen beror inte på att dessa krafter är så stora utan på att det etablerade samhället har vikt ner sig inför hatet och intensiteten på nätet och på gator och torg. Oviljan att ta avstånd från hyllningar till terrorism och öppet antisemitiskt språkbruk är uttryck för en feghet som historiskt alltid har gynnat antisemitiska opinioner.
När vi säger att det inte finns plats för antisemitism i Sverige måste vi våga visa att det också är fallet. Antisemitismens krafter måste fördömas och i förekommande fall uteslutas ur de partier som står upp emot antisemitismen. En ny tids kamp mot antisemitismen måste börja nu.
Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker