Om valet i Storbritannien – populismen äter sina egna

Det katastrofala valnederlag som Tories i dag går in i är konsekvensen av att man lämnade ansvar och stabilitet bakom sig till förmån för att blåsa med populismens vindar. Brexit – kampanjen innebar att man övergav ansvar och eftertanke, liksom den förankring i verkligheten som är konservativa partiers norm, för att hänge sig åt att fördöma ett EU som Storbritannien var fast förankrat i. 

Kritiken mot EU kunde lika väl handla om rena osanningar som vandringshistorier och petitesser uppförstorade till nationell symbolik. Ett exempel är hur Boris Johnson som korrespondent systematiskt roade sig med olika påhitt om hur EU reglerade det ena och det andra. Det är i den andan som föreställningen om att EU reglerar jordgubbars storlek och gurkors längd har vuxit fram. Likväl finns det jordgubbar av alla storlekar och gurkor av olika längder. Ett annat exempel är från just Johnsson, som i ett anförande under folkomröstningen hävdade att EU reglerat att man inte får skicka” kippers”, det vill säga böckling, per post. 

Oavsett om någon skulle vilja skicka böckling per post eller ej avråder jag bestämt från det och det hade också det brittiska postverket gjort. Ingen annanstans i EU var det en aktuell fråga. Men Johnsson och andra gjorde medvetet den typen av frågor till en föreställningsvärld där EU reglerade allt på britternas bekostnad. 

Nu är det så att EU reglerar de frågor som medlemsstaterna inte reglerar, därför att man har kommit överens om att det är bättre med en reglering som är gemensam än med 28 olika, eller numera 27 olika.  Dessa gemensamma regleringar, som kan vara mer eller mindre bra liksom alla andra regleringar, hade ersatts av motsvarande mer eller mindre bara nationella regleringar om man inte haft en gemensam lagstiftning. Det säger inte något om den enskilda lagstiftningen är den bästa möjliga eller inte, bara att den är gemensam till skillnad från 27 olika nationella som verkligen hade byggt upp ett nät av oändlig byråkrati bland ekonomier som integreras i en gemensam marknad. 

Och så innehöll självfallet kritiken det som handlar om politikens ständiga motsättningar, om politiska beslut som man utifrån olika politiska värderingar med rätta kunde ogilla men som man gav en bild av att EU nästan medvetet drev igenom över huvudet på medlemsstaterna, trots att medlemsstaterna inklusive Storbritannien tillsammans med alla länders valda företrädare i Europaparlamentet ständigt var en del av det gemensamma beslutsfattandet. 

När man lämnade EU lämnade man inte bara ett politiskt perspektiv av ansvarstagande utan man lämnade också en lång rad institutionella förutsättningar som hade blivit en del av det brittiska samhället, som den gemensamma jordbrukspolitiken, den inre marknaden och den gemensamma forskningspolitiken, för att inte glömma, viktigast i dag, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Både vad gäller den inre marknaden och utrikespolitiken hade Storbritannien av olika skäl ett större inflytande över än de andra medlemsstaterna. 

Men Tories valde att lämna det stora och långsiktiga perspektivet till förmån för det kortsiktiga och opportunistiska lockropen och därmed undergrävde man den respekt som decennier av ansvarstagande och reformanda skapat. Det blev de korta repen istället för den långa linan som styrde och det slutade i grunden med Liz Truss, som följde på Johnsons osanningar och ansvarslöshet. 

Nu talar man till och med om att lämna den europeiska konventionen om mänskliga fri- och rättigheter, vilket innebär att man medvetet vill underminerar tilltron till en europeisk rättsordning om demokrati och frihet, som britterna en gång då konflikten stod mot socialismens diktaturer drev igenom med utgångspunkter från sitt eget samhällsbygge. 

Det har skadat Storbritannien och det har skadat Europa. Ett Storbritannien som idag varit medlem hade varit en avgörande faktor för att utveckla den inre marknaden och för att göra den europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken stark och enad. Storbritannien har inte bara blivit en svagare ekonomi utan också en svagare stat. Opportunism har under Tories blivit viktigare än ansvar, helt enkelt eftersom Tories har agerat så.

Det har lett till ett Storbritannien som är skadat som ekonomi, som europeisk makt och som rättsstat. Sådan är populismens och opportunismens konsekvenser. 

Lämnar man den gemensamma grunden för demokratins institutionella regelverk underminerar man det egna samhället. 

I USA ser vi ett långt värre mönster träda fram. I Storbritannien kommer av allt att döma en ansvarsfull regering men med en för ekonomi dålig politik träda till men med sunt förnuft i relationen till det gemensamma europeiska. I USA är risken uppenbar att det motsatta händer. Och det gäller tyvärr även i Frankrike. 

De traditionella partierna har låtit sig bli urholkade genom det kortsiktiga och opportunistiska.

I ett längre perspektiv stod Sverige utanför EU på grund av socialdemokratisk populism, och socialdemokraterna hade under ett antal val efter medlemskapet varvade listor av ja- och nejröstare, och man drev på för än längre försvarsanslag – ända fram till 2018 –  och bekämpade in i det sista Sveriges Nato-medlemskap. Migrationspolitikens och kriminalpolitikens problem valde man att blunda för och fördömde dem som ville agera för rasism, flyktingfientlighet och fascism, oavsett att det handlade om att upprätthålla rättsstatens regler. 

Sverigedemokraterna kunde växa sig stora genom denna förnekelse som även kom att prägla andra partier. Det faktum att även moderatledda regeringar lät nedrustningen fortskrida försvagade Sverige, och det hjälper inte att Socialdemokraterna ville nedrusta än mer, och påverkade synen på moderaterna. 

Nu har vi i Sverige en regering som brutit upp från detta och som tar sikte på de stora problemen. Regeringen vill både bekämpa brottslighet och tar strid för att göra det.

På många sätt är det en motsats till den brittiska populismen.  EU-medlemskapet är starkt förankrat och samtliga regeringspartier står bakom Nato-medlemskapet. Vi är under process att alltmer förankras i en gemensam säkerhetsordning som värnar rättsstat och demokrati. Det innebär också att syret för Sverigedemokraterna minskar och tvingar partiet att förhålla sig till politikens faktiska utmaningar. Det är i det perspektivet allvarligt att den rödgröna strukturen i varierande grad och omfattning motsätter sig detta. 

Storbritannien som går till val i dag är ett exempel på vad som händer när stora statsbärande partier inte längre bär upp ansvaret för staten utan bärs upp av populismens vindar. I Storbritannien kan valet i dag förhoppningsvis bli början till en återgång till politikens normalitet och förnuft. I Frankrike och i USA är risken stor att år kommer att förloras innan det händer. 

I den tid vi i dag lever i, i en krigstid, är det dags att förnuftets och ansvarets krafter lyfter fram de stora hoten, utmaningarna och visionerna. Det om något minskar populismens vindar. Förhoppningsvis blir dagens val början till ett nytt Conservatives.