Misshandlar man demokratins begrepp misshandlar man demokratin och det offentliga samtalet

Väljer man att misshandla demokratins begrepp misshandlar man demokratin. Gör man det i avsikten att svartmåla politiska motståndare eller i tron att man försvarar demokratin genom att man tar i så mycket som möjligt får det samma resultat. Till slut betyder de ord vi använder för att värna demokratin allt mindre och mindre. 

Det är vad som händer när den i salongerna etablerade vänstern och även liberala debattörer på ledarsidor väljer samma språkbruk som extremismens krafter och som dem som på sociala medier sänker samhällsdebatten. Trollen på nätet är inget man ska efterlikna utan distansera sig ifrån. 

Nu senast har vi sett hur en lång rad olika debattörer har hävdat att Sveriges regering, som man tävlar om att uttrycka sitt personliga förakt för på ett sätt som går bortom åsikternas polarisering, vill slakta Public service. Bland annat har den gamle vänsterdebattören Jan Scherman tagit i för att som han ser det försvara Public service, på samma sätt som andra av hans kolleger en gång försvarade radio- och TV-monopolet, genom att hävda att regeringens partier vill ”slakta” public service. Dagens Nyheters ledarsida i sin tur nyanserar sig genom att på fullt allvar hävda att public serviceutredningens förslag kommer att leda till inte slakt utan till att verksamheten förblöder. 

Hur förhåller sig det i verkligheten bortom debattörernas självframkallade hallucinationer?

Public servicebolagen får 2024 i ett anslag 9,1 miljarder kronor. Det är långt mycket mer än något annan medieverksamhet i Sverige. Dagens Nyheter har tex en omsättning på 1,3 miljarder. Men det är pengar som måste tjänas in månad efter månad. Public servicebolagen får sina pengar från början av året för att använda utifrån sin verksamhetsinriktning. Det är för ett öppet samhälle ett helt dominerande medieföretag som vi ser i Public servicebolagen. Det finns all anledning att diskutera hur omfattande det som en gång var ett monopol i strid med demokratins grundläggande förutsättningar ska vara genom det offentligas styrning. 

Det som för mig talar för att vi ska ha en omfattande public service är de krav som vår tid ställer, där det behövs nationalscener för kultur, språk och debatt men inte minst en nyhetsförmedling som är stadigt förankrad i det svenska samhället. Det ställer stora krav på opartiskhet och öppenhet som är en diskussion i sig, som tyvärr ofta avvisas av dem som säger sig vara public service bästa vänner. Det är de inte. 

Men tillbaka till slakten, eller förblödningen. Public service har de senaste åren fått en uppräkning på 2% årligen. Nu får man en uppräkning på 3% 2025 och på 2% 2026 samt därefter på 1% de kommande åren. Om detta är slakt så avlivades Public service 1994 då Göran Perssons regering drog ner anslagen med 11% eller så har man förblött/ slaktats under de senaste åren med 2% i uppräkning eftersom detta är mindre än vad man har äskat.  

Slakt? Förblöda? Man värnar inte demokratin genom att bemöta trollens debatt med ett språkbruk som urholkar ordens värde. Man gör oss alla fattigare. En medveten urholkning av ordens och begreppens betydelse förstör det offentliga samtalet precis i linje med de olika trollens avsikter, oavsett varifrån de kommer ifrån. 

Det försvårar också en diskussion som är viktig. 

Det sägs nu att man eventuellt vill lägga samman SR och SvT. Det vore ett allvarligt felsteg. Det är fler redaktioner och redaktionella bedömningar som finns. Redan sammanslagningen av Aktuellt och Rapports redaktioner förtunnade den svenska nyhetsrapporteringens mångfald. Den frågan bör kunna diskuteras utan överordens fördummande förbannelse. 

Det sägs också att man ska behålla det breda uppdrag som man redan har. Det ligger en del gott i det men innebär att man prioriterar bort den fördjupning som kan göras i en mediemiljö där så många andra TV-kanaler och streamingtjänster erbjuder det mesta. Det är inte så att någon i dag ser på en kanal. Man ser på program och man väljer. Det är klart att Public service, utifrån sitt grundläggande uppdrag mer skulle kunna vara en nationalscen för svensk kultur och för svenskt samhälle i en bredare omfattning. 

Kanske är en dramatisering av våra stora klassiska svenska verk och nutida mer viktigt att tillföra än program om vem som ska gifta sig med vem eller deckare som förekommer i mångfald på andra kanaler och tjänster. Kanske finns det anledning att i en global mediemiljö lyfta fram det som är en svensk tradition av värden och värderingar och det handlar inte om nationalistiska värderingar utan om den öppenhet och grundläggande jämlikhet som format det svenska samhället. 

Den svenska mediemiljön är annorlunda än när monopolet skulle erbjuda alla program och erbjöd dem som man ansåg publiken förtjänade. Att en mediemiljö med hundratals kanaler och streamingtjänster inte ska kunna leda till en diskussion om hur public service ska effektiviseras och utvecklas är fördummande. Och ett hot, inte mot demokratin utan mot kvaliteten i det demokratiska samtalet. 

Tre procents ökning av anslagen som följs av två procents ökning och sedan en procents ökning kan man självfallet ha uppfattningar om. Men hävdar man att det handlar om slakt och förblödning har man mält sig ur den seriösa debatt vi behöver.